Jag fyller snart 89 år och kan snart räkna mig till de ”riktigt gamla”. En mycket stor del av mitt mer än 60 år långa yrkesliv har jag ägnat åt utredning och forskning om åldrandet, de äldres villkor i samhället och vården och omsorgen om de behövande äldre. Jag borde alltså kunna räkna mig som expert på åldrandet, äldres hälsa och livssituation och samhällets omsorg om de äldre. Men själv är jag alltså först nu själv gammal.
Forskarperspektivet har utökats med ett individuellt perspektiv och det verkar inte alltid som de båda perspektiven stämmer överens! Bland äldreforskare talar man om det framgångsrika åldrandet – lång livslängd, bevarad hälsa till hög ålder, sunda levnadsvanor, social samhörighet, ett meningsfullt liv med positiva upplevelser och intressen… Mycket av den forskning och utveckling jag varit delaktig i har handlat om förutsättningarna för detta framgångsrika åldrande och sambandet mellan förutsättningar och resultat. Vi som jobbade med detta på 1980-talet var övertygade om att detta var något i hög grad eftersträvansvärt. Vi ville väl men hur åldrandet såg ut ”inifrån” visste vi förstås inte mycket om. Att levnadsvillkor och livsstil ((i vid mening) redan från medelåldern var avgörande var vi helt medvetna om, men hur längt det räckte var inte så lätt att säga. Ibland kunde det verka som önsketänkande. Om man bara joggar 10 km varje dag kommer man aldrig att bli sjuk och dö!
Själv var jag i 50-årsåldern mycket engagerad i hälsoarbetet. I oräkneliga föredrag runt om i landet talade jag om hur man på olika sätt kunde leva ett hälsosamt liv för att behålla hälsan och leva till hög ålder. Jag var också engagerad i rörelser som verkade för en ändrad syn på åldrandet och de äldre. ”Att åldras är att växa” var den slogan som användes för att skapa en mer positiv syn på detta att bli gammal!
Eftersom jag var så medveten om betydelsen dessa förhållanden blev det självklart att jag själv försökte leva hälsosamt. Jag slutade röka, höll vikten kring 70 kg, långsimmade och gick på gymnastik varje vecka, gjorde daglig morgongymnastik, började gå eller cykla till jobbet, gjorde raska långpromenader på helgerna, åkte skidor och skridskor på vintern. Detta var före den stora joggningsvågen och löpträna kom jag aldrig igång med – jag tror inte jag sprungit längre än 3 km sedan militärtjänsten. Jag försökte också äta hälsosamt – mycket frukt och grönsaker, ingen snabbmat. Min alkoholkonsumtion var nog en smula för hög men jag hade inga missbruksproblem.
Min hälsa var under den här tiden i allmänhet bra, bortsett från en hög frekvens av förkylningar – förmodligen kopplat till för mycket flygresande. Ryggproblemen som tidigare ofta plågat mig försvann sedan jag börjat med magmuskelstärkande daglig morgongymnastik. Som nämnts ovan simmade jag regelbundet en gång i veckan – 750 m – och noterade varje gång min tid, på 5 sek. när. Eftersom jag av naturen är en ”sifferfreak” analyserade jag naturligtvis mina data och fann år 2000 efter tjugo års simmande från 45 till 65 års ålder att jag försämrats med 0,7% per år. Enligt den framstående norske åldersforskaren Peder Hjorth var 1 % försämring på år ”the iron law of aging”. Jag låg alltså något bättre till. Jag kände mig då också betydligt yngre än jag var – ”ålder är ju bara en siffra” som man brukar säga. Men tyvärr är det allvarligare än så.
De första ålderstecknen kom på 00-talet. År 2002 noterar jag i min kalender att ”åldrandet är OK, men går lite väl fort”. Jag märkte att simningstiderna började öka lite snabbare än förut. På 70-årsdagen 2005 antecknar jag dock att jag är vid god hälsa. Men i augusti 2010 kommer det första oroande beskedet. Vänster knä krånglar och jag kan inte längre springa. Jag frågar en SNAC-läkare vad det kan vara. Artros säger han. Och när blir det bra? Aldrig! Så nu har åldrandet börjat på riktigt. Men bortsett från detta går allting bra – jag cyklar och går ganska obehindrat och har bra kondition. Åren 2011-2012 blir simningstiderna i snabbare takt allt sämre och jag orkar sedan inte längre simma 30 längder som jag brukat i trettio år. Vid ett rutinbesök hos min husläkare i september 2012 får jag besked att jag har högt blodtryck och ett förstadium till diabetes (insulinresistens). Nu har mitt åldrande gått in i en ny fas.
Jag minns hur misstroget förvånad jag var inför detta besked. Jag tyckte ju att jag hade ”gjort allting rätt” – precis som jag själv alltid hade brukat förkunna. När jag frågade min husläkare vad det kunde bero på svarade hon: Du har blivit gammal. Sant förvisso, men ändå svårt att ta till sig när man trott sig vara oövervinnelig. Nu började ett pillerätande som sedan bara har vuxit. Jag förstod ju att läkemedlen behövdes och tog snällt allt som föreskrevs, men mina illusioner om det hälsosamma åldrandet fick sig en ordentlig törn. Motion och viktminskning var vad jag ordinerade mig själv. Jag försökte också lägga om mina kostvanor, men det var lite svårt eftersom jag i stort sett redan följde alla kostråd som jag fick.
Åren som följde uppstod efterhand allt fler hälsoproblem. Magen krånglade ibland smärtsamt – krävde nya piller (Gaviskon), som dock hjälpte bra. Någon form av kramp i övre magmunnen som satte stopp när jag åt för fort – detta kunde jag hantera även om det var mycket obehagligt när det hände. Ett annat mycket besvärande problem som dök upp var gikt. När den satte åt gång på gång kunde jag inte gå och kände mig som en orkeslös gubbe – det var som att ”prao:a” i fjärde åldern, men gick i allmänhet över efter några dagar (med nya piller). Återkommande svåra förkylningar var också ett problem. Åldrandet verkade ha lagt in på en högre växel. Jag känner mig inte längre yngre än mina år och inte yngre än mina jämnåriga kamrater.
År 2016 efter fyllda 80 år uppstod ett nytt och betydligt allvarligare problem – akut pankreatit förenat med stopp i gången från pankreas till tarmen. Jag hamnade på akutsjukhus – för första gången på 40 år. I slutet av året blev det en ny sjukhusinläggning p g a akut pankreatit. Det var en viss oklarhet om det var pankreas eller gallan som spökade så följande år genomgick jag galloperation. Jag fick av läkarna rådet att helt sluta med alkohol, vilket jag i stort sett har följt utan några problem. Jag dricker numera bara vid festliga tillfällen och då mycket måttligt.
Under våren cyklade jag omkull några gånger och bestämde mig för att sluta cykla. Jag slutade också att köra bil – mest kanske dock av praktiska och ekonomiska skäl. Våren 2018 började min vikt minska i oroväckande takt – jag tappade närmare tio kilo på ett halvår. Samtidigt började ett annat, synnerligen obehagligt problem – återkommande avföringsinkontinens. Det var uppenbart ett problem med min matsmältning beroende på brist på amylasenzymet, som krävs för att bryta ner fettet i maten. Viktnedgången stoppades, gudskelov, genom ett nytt effektivt läkemedel (Creon), men avföringsinkontinensen fortsatte och gav mycket obehag och skapade en ständig oro för ”sociala katastrofer”.
Jag hade efter uppnådd pensionsålder år 2000 fortsatt att jobba men den 1 maj 2018 blev jag pensionär ”på riktigt”. Jag fortsatte dock något år hemma med en del forskningsartiklar jag hade på gång.
Jag hade på hösten 2017 fått ett par kortvariga anfall av yrsel och det konstaterades efter en hjärtundersökning att jag hade hjärtarytmiproblem. Jag hade också mycket låg hjärtfrekvens. Efter undersökning satte man in en pacemaker och denna har sedan fungerat alldeles utmärkt. Jag fortsatte att simma – dock kortare sträckor än tidigare – och med gymnastiken även om jag inte kunde springa och haltade rätt svårt. Också mina regelbundna långpromenader fungerade fortfarande, men sträckorna blev efterhand kortare och gånghastigheten lägre. Trots allt tyckte jag att jag mådde bra och var i bra kondition (notering i kalendern 18-03-23).
Vintern 2019-2020 var det dags för en ny pankreatit – allvarligare än de tidigare p g a en resistent bakterie. Jag låg på sjukhus (Huddinge) i två omgångar – 4 resp. 15 dagar. Parallellt med detta enstaka giktanfall samt fortsatt avföringsinkontinens vid ett stort antal mer eller mindre pinsamma tillfällen. I april 2020 lyckades man genom en operation få bort de två stenarna, som blockerat gången från pankreas till tarmen, men det gjorde tyvärr ingen större skillnad – min pankreas hade tydligen fått alltför mycket stryk och producerades inte längre tillräckligt med amylas.
Våren 2020 kom Covid-epidemin. Den direkta följden var att jag måste sluta med simningen och gymnastiken, men promenaderna fungerade alla fall. Trist var också att inte längre kunna träffa mina gamla vänner. Min självvalda isolering fungerade, jag blev vaccinerad och slapp smitta, men det var tråkigt att inte kunna umgås och inte kunna säga farväl till gamla vänner och gå på deras begravning.
Under åren 2021-2022 hade jag mycket giktproblem, men dessa försvann då jag fick ett fungerande läkemedel. Inkontinensen började blir mer sällan förekommande – magen fungerade bättre men jag måste fortsätta med Creon. Artrosen i vänster ben blev gradvis värre med mycket smärta och värk. Jag försökte med rehab och genomgick ”artros-skola” men med mycket liten effekt. Det var tal om operation men jag avböjde efter läkarrådgivning avseende resultat och risker. Jag rekommenderades flitigt trampande på motionscykel i stället för mina promenader – inte så roligt men ett råd som jag fortfarande följer. Vid en hjärtundersökning konstaterades att jag hade förmaksflimmer. Blodförtunnande medicin fick sättas in för att förebygga blodpropp. Det har resulterat i mycket blödningar under huden men har i övrigt inte gett problem,
I oktober 2022 svullnade höger knä upp (beroende på överansträngning under en semesterresa) och efter det har jag haft svår artros i båda knäna. I november 2022 noterade jag för första gången symtom på Parkinson – framförallt tremor i vänster hand och arm. Den verkar dock progrediera mycket långsamt och besvärar mig inte särskilt mycket. Nu (septemberi 2024) har jag fått Parkinson-diagnos att lägga till de övriga på den långa listan och ett nytt läkemedel att hålla reda på.
Eftersom det blev allt svårare för mig att gå började jag i april 2023 gå med stavar vilket gjorde stor skillnad. Smärtan är dock så stor att det aldrig längre kan bli tal om nöjespromenader. Jag är glad att jag kan ta mig till livsmedelsaffär, buss och tunnelbana. Även en enklare ansträngning som att göra frukost och bädda gör mig nu mycket trött men jag genomför dagligen ett knäartros-program och trampar 12-15 min. på motionscykeln. Men städningen klarar jag inte längre av på egen hand. Tre timmar städning en gång var fjärde vecka är den enda IADL-aktivitet (städa, tvätta, handla och laga mat, allmänna kommunikationer) jag behöver hjälp med. Alla personliga ADL-aktiviteter för dagligt liv (bad/dusch, äta och dricka, toalett, på- och avklädning, förflyttning) klarar jag än så länge själv.
Min diabetes behandlade jag tidigare enbart med tabletter. Faste-glukosvärdet,som jag börjat mäta varje morgon, håller sig i allmänhet under sju, vilket är normalt, och ögonbottenundersökningar visar ingen förändring. Dock konstaterades att min medicin påverkade njurarna negativt och sommaren 2024 började jag i stället ta insulinsprutor, vilket fungerar praktiskt och enkelt.
Så summerat över de senaste tio-femton åren: Är detta ett exempel på ett framgångsrikt åldrande? Det beror på hur man ser saken. Den här långa historien med successivt växande ohälsoproblem och ökande funktionsnedsättning är mot bakgrund av studier av åldrandet precis vad man kan förvänta sig – först långsammare och sedan i allt snabbare takt men självfallet med stora individuella variationer. Det tog dock ett tag för mig att ta detta till sig. Alla vill bli gamla, ingen vill åldras!
Att uppleva sitt eget åldrande är förstås inte detsamma som att studera andras. Men bara det faktum att jag snart uppnår 89 års ålder och fortfarande fungerar – om än med viss möda – tillräckligt bra för att klara mig själv på egen hand är förstås en framgång. Jag har också hittills sluppit mycket – jag ser och jag hör, jag kan gå om än stapplande, jag har ingen svår värk, jag sover i allmänhet gott, jag plågas inte av bittra tankar och självförebråelser, jag har barn och barnbarn som jag älskar, jag har gamla vänner som jag umgås med. Jag är i många avseenden en mycket gynnad person. Att jag fortfarande lever är förstås också mycket sjukvårdens förtjänst. Som framgått ovan är det fråga om många olika livräddande eller symtomlindrande läkemedel och vårdinsatser under årens lopp. Utan dessa hade jag varit död för länge sedan eller åtminstone mycket svårt nedsatt.
Men mot bakgrund av det jag beskrivit ovan är då deviser som ”att åldras är att växa” bara önsketänkande. Många som lägger ner stor möda och vikt på att bevara sin hälsa och funktionsförmåga verkar föreställa sig att man på det viset kan undgå åldrandets slutliga förnedring och misär. Men vad man uppnår är i de flesta fall bara att man skjuter upp det några år. Slutet ser i alla fall likadant ut.
Att få några relativt friska år till kan förstås vara av stort värde. Om jag i stället hade dött frisk, men i förtid som några av mina kamrater, hade jag missat många positiva upplevelser. Vill man leva får man betala priset. Hur är det då att åldras? Vad är det som är positivt och skönt och vad är smärtsamt. Detta kan egentligen bara de som upplever det svara på. Jag kan bidra med min egen upplevelse så här långt.
Det negativa är inte svårt att komma på. Det handlar i allt väsentligt om förluster. Det ena efter det andra har man gjort för sista gången. Jag kan inte längre springa, inte spela squash eller badminton, inte dansa, inte simma och dyka, inte ro och segla, inte gå långpromenader, inte ”gå på sta’n”, gå på museer och utställningar, inte cykla, inte köra bil, inte resa som turist till städer eller badstränder…
Men åldrandet har också sina poänger. Man växer inte på längden – tvärtom! – men man blir kanske en klokare människa. Mer än sextio år var jag yrkesverksam med den stress och de plikter detta förde med sig, Att få rå sig själv utan att ständigt vara pressad och ha bråttom är inte så dumt, kunna ligga kvar i sängen och läsa tidningen på morgnarna. Att inte alltid vara den som skall klara av allting kan också vara skönt. Man brukar tala om sjukdomsvinst när man blir uppassad och inte längre behöver klara allting själv.
Att kunna överlåta praktiska ting till mer kompetenta krafter i omgivningen, som till exempel skötseln av fritidshuset till barnen, är också behagligt: Ni gör ju det där så bra (fast då gör dom förstås som dom vill – inte jag ). Att ha tid att läsa böcker och lyssna på musik. Att känna igen det mesta som händer och inte ta det så hårt är också en egenskap man kan förvärva med åldern (fast kanske lite påfrestande för omgivningen om det blir för mycket ”det där har jag hört förr”!). Att njuta av vila och ha goda tillfällen till det är också en oskattbar tillgång när man allt oftare och allt lättare blir trött. Oro för framtiden kan man fortfarande ha, men den gäller inte längre så mycket en själv – snart är man i alla fall ju borta –- som ens närmaste och det samhälle man lever i.
Så summa summarum: Om framgångsrikt åldrande är att som gammal vara tillfreds med det liv man har och glädjas åt det så tycker jag nog att mitt åldrande, så här långt, är framgångsrikt. Visst har jag förlorat mycket, men det är bättre att tänka på allt som jag ännu har kvar än på det jag förlorat. Jag är förstås och har varit en mycket gynnad person. Jag har levat hela mitt liv i ett rikt land i fred i en stad som jag älskar, jag har haft ett mycket intressant arbete som jag passat för, jag har sluppit mycket svåra sorger och bekymmer, jag har inte förlorat vitala kroppsfunktioner i förtid, mina barn och barnbarn är välartade, snälla och omtänksamma. Jag har upplevt mycket kärlek, men förstås också mycket smärta. Om åldrandet fått mig att växa får andra avgöra. Snart är livet slut. Det hör till livets villkor och är vid min ålder inget att frukta eller beklaga sig över. Det är som det är och bra med det. Men jag hänger gärna med ett par år till!